Miafias Värld

Igår såg jag henne igen...

Mitt hjärta snördes ihop och tårarna steg i mina ögon, Johan såg det och sa att älskling du kan inget göra... hon skulle inte känna igen dig... Mötet varade bara några sekunder, eftersom jag åkte bil.

Hon gick där ensam och drog en lite vagn efter sig, hennes mun rörde sig häftig... hon var inne i en djup diskussion med sig själv.

Minns när du kröp upp till mig i soffan:
- Vad gör du?
- Målar...
- Ahhha...
Sen tittade du på mig länge och lade huvudet på sned och log.
- Vad jobbar du med?
- Hur mycket tjänar du?
Tyst en stund...
- Kan du inte gifta dig med min son?
Jag skrattade och sa att han var för ung.

Några dagar senare kom du med honom och presenterade oss. Stackarn!
Vi skrattade iallafall mycket.

Har funderat mycket vart våra vägar skiljdes eller snarare vem bestämde att vill skulle gå så olika vägar... ödet?!? Hade det varit bättre för dig att få vara i ditt hemland bland dina nära och kära eller hade de förvarat dig i källaren, vad vet man... pratade ju med din bror i telefonen och han lät mjuk å vänlig. Eller är det bättre för dig att gå fram å tillbaka till centrum ensam med din shoppingvagn.

Jag tänker på dig ibland...