Miafias Värld

Stod och tittade ut genom fönstret... å där går hon. Liten, ihopsjunken, håret alldeles grått och bakom sig drar hon en shoppingvagn. En tomt stirrande blick med ett sikte som är inställt på oändligheten...

Då var hon en nyfiken kvinna med en kort vit kjol och ett vitt linne och håret korpsvart i page. Sprudlande å nykär! Hennes skratt och hennes frågor om mitt liv, om jag hade en plats för hennes son i mitt hjärta, stort leende. Hennes försök att anpassa sig till vårt samhälle, att bli en sjuksköterska...

Vem är det som har klätt på henne nu? Det där är inte hon i en alldeles för stor begie täckjacka och vem har satt upp hennes lugg med ett fult hårspänne. Mitt hjärta blöder! Skulle vilja gå fram till henne och stryka hennes hår och säga att det blir bra... men ser på henne när vi möts att det inte glimmar till av igenkänning någonstans, mina ögon når inte fram till hennes...

Hon kommer aldrig tillbaka!