Miafias Värld

Som första barn så blir man lite av ett experiment...

Min mamma ville att jag skulle göra allt det som hon aldrig fick. Så här skulle det dansas, spela och sjunga, lite konst var inte heller fel.

En kväll när jag var 6 år så tog mamma med mig till en mörk lokal som låg nere i en källare. Jag skulle få börja spela... DRAGSPEL!!! Hon kunde väl valt piano, harpa eller t o m munspel hade varit bättre. Jag har aldrig, kommer aldrig att gilla dragspel... å de luktar.
Det var en ren pina att gå dit. Vår lärare var en läskig gubbe med flott bakåtslickat hår och han stank rakvatten, på sig hade han en blank grå kostym och guldringar. Han hade även en assistent, en ung späd man.  Nästan alla barnen grät när deras föräldrar lämnade dem. För att lätta upp stämningen lite brukade gubben skicka ut sin lilla vän att köpa lite godis åt oss.

Hade ångest varje gång när jag kom därifrån, att snart måste man gå dit igen! Jag tjöt och övade men fick aldrig nån kläm på instrumentet. Notblad efter notblad, inget gick in.

Efter några veckor skulle vi ha uppträdande. Jag och en kille skulle spela "Lilla cirkus". Mamma och jag satt i publiken och väntade på mitt framträdande. Så var det dags, jag skrek och grinade, höll mig fast i stolen. Det gick inte att få mig upp på scenen. Min medspelare gick gråtandes upp på scenen, satt på en liten stol i strålkastarens sken, sakta spelade han några toner... å där kom spyan som en kaskad över scenen.

Behövde inte gå så länge till i dragspelsskolan, för när det var dags att byta ut sitt lilla barndragspel till modell större insåg mamma att jag aldrig skulle orka bära detta själv, och då skulle hon vara tvungen att gå med varje gång.

Så gick det:
"Killen" vart senare en riktig bråkstake som plågade alla han kom åt och då brukade jag tänka att bråka inte med mig för då kommer jag tjalla att du spydde när du spelade... DRAGSPEL!

Ps. Det enda positiva var den fina blå pärlemorn på mitt dragspel...