Eftertänksamhet...
Just nu har jag e liten timeout från mitt ordinarie liv...
Kände att jag fick lov att stanna upp och lyssna på mig själv och mitt hjärta. Så igår och idag tog jag en promenad till simhallen och simmade utan stopp i 1 timme. Bastade och gjorde hårinpackning.
Det är ett perfekt ställe att tänka på när man simmar där fram och tillbaka, tänka på mig, livet, min familj...
Annars när jag går och simmar brukar jag tänka på min "barnbok", många historier poppar upp.
Idag funderade jag mycket på min mamma. De senaste åren har man kunnat tänka på henne utan att bli ledsen för att hon är borta. Jag har berättat tidigare att mamma och jag var väldigt olika, ibland kunde jag bli så irriterad och trött på henne och ibland kunde vi skratta hysteriskt. Vi gjorde rätt mycket saker ihop, mamma tog med mig på en del saker för att hon hatade att gå själv eller åka tunnelbana t ex och jag hägnde på för jag tyckte/tycker om att umgås med lite äldre människor, har alltid trivst i deras sällskap. Ännu mer sen mamma gick bort, jag har två nära väninnor som är 65 och 70 år, helt underbara människor.
Min ena väninna är helt underbar... Vi kan skratta, gråta, ja vad som helst och vi förstår varandra så otroligt bra. Ibland är det nästan läskigt vad mycket saker som vi har gemensamt. Jag kan berätta en av mina historier, då har hon en liknande. Likadant med saker man inte tycker om eller inte är så förtjust i, så tycker vi lika. Så numera behöver vi knappt nämna att t ex jag gillar inte för mycket persilja... då kommer det bara det vet/förstod jag väl.
Men åter till mamma... jag är så glad över att mamma och jag hann komma in i en fas, efter stormiga tonår, en fas där jag kunde tala om för mamma att jag älskade henne. Att jag i ord och handling kunde breätta vad hon betydde för mig och hur mycket jag uppskattade henne. Att våran sista tid i livet var sams och bara hade det kul.
Tack mamma, jag älskar dig fortfarande och tänker på dig ofta. Pratar om dig med barnen, så du finns med oss jämt fast inte kroppsligen...
Min äldsta son var så söt när han var liten då han frågade:
- Mamma min mormor är dö, visst...
- Ja älskling, hon är en ängel.
- Men hur dog hon???
Jag drog in andan för att börja berätta... Så kollar han upp på mig och säger:
- Det var en bil vá.......!?!
Så söt, bara för att man alltid höll på och tjata om akta dig för bilarna...
Så gav jag mig på att försöka förklara...
- Mormor fick en hjärnblödning, det är när nåt går sönder ini....
- Ja ja mamma nu vet jag....
Så sprang han bort och gungade.
Kände att jag fick lov att stanna upp och lyssna på mig själv och mitt hjärta. Så igår och idag tog jag en promenad till simhallen och simmade utan stopp i 1 timme. Bastade och gjorde hårinpackning.
Det är ett perfekt ställe att tänka på när man simmar där fram och tillbaka, tänka på mig, livet, min familj...
Annars när jag går och simmar brukar jag tänka på min "barnbok", många historier poppar upp.
Idag funderade jag mycket på min mamma. De senaste åren har man kunnat tänka på henne utan att bli ledsen för att hon är borta. Jag har berättat tidigare att mamma och jag var väldigt olika, ibland kunde jag bli så irriterad och trött på henne och ibland kunde vi skratta hysteriskt. Vi gjorde rätt mycket saker ihop, mamma tog med mig på en del saker för att hon hatade att gå själv eller åka tunnelbana t ex och jag hägnde på för jag tyckte/tycker om att umgås med lite äldre människor, har alltid trivst i deras sällskap. Ännu mer sen mamma gick bort, jag har två nära väninnor som är 65 och 70 år, helt underbara människor.
Min ena väninna är helt underbar... Vi kan skratta, gråta, ja vad som helst och vi förstår varandra så otroligt bra. Ibland är det nästan läskigt vad mycket saker som vi har gemensamt. Jag kan berätta en av mina historier, då har hon en liknande. Likadant med saker man inte tycker om eller inte är så förtjust i, så tycker vi lika. Så numera behöver vi knappt nämna att t ex jag gillar inte för mycket persilja... då kommer det bara det vet/förstod jag väl.
Men åter till mamma... jag är så glad över att mamma och jag hann komma in i en fas, efter stormiga tonår, en fas där jag kunde tala om för mamma att jag älskade henne. Att jag i ord och handling kunde breätta vad hon betydde för mig och hur mycket jag uppskattade henne. Att våran sista tid i livet var sams och bara hade det kul.
Tack mamma, jag älskar dig fortfarande och tänker på dig ofta. Pratar om dig med barnen, så du finns med oss jämt fast inte kroppsligen...
Min äldsta son var så söt när han var liten då han frågade:
- Mamma min mormor är dö, visst...
- Ja älskling, hon är en ängel.
- Men hur dog hon???
Jag drog in andan för att börja berätta... Så kollar han upp på mig och säger:
- Det var en bil vá.......!?!
Så söt, bara för att man alltid höll på och tjata om akta dig för bilarna...
Så gav jag mig på att försöka förklara...
- Mormor fick en hjärnblödning, det är när nåt går sönder ini....
- Ja ja mamma nu vet jag....
Så sprang han bort och gungade.
Kommentarer
Postat av: Pyret
Min äldsta har kommit in i den åldern, att fråga om mormor...
Postat av: Miafia
...sen blir de duktiga på att använda det som en anledning. Typ städa ditt rum! Bu, jag kan inte jag är ledsen jag tänker på min mormor...
Postat av: Johan
Hur kan barn vara så? Det skulle jag aaaaldrig göra...
Trackback