Fåtöljen...
Satt där och snurrade fyra varv i hjärnan, hur skulle jag lägga upp dagens taktik?!?
Var det någon idé att kräkas ut all ångest å låta tårarna flöda... eller skruva lite lätt på sig och flytta flätan till andra axeln å säga "det är okej"...
Jag drog båda men utan tårar... orden bara snubblade fram. Kunde knappt prata rent eller förstå vad jag själv menade. Som vanligt trasslade jag in mig i härvor jag inte kunde förklara. Backa bandet...
Varför gör jag vissa saker? Vill jag vara god, snäll eller är jag rädd för konflikter? Jag vill vara allt... vill inte att nåon är arg på mig eller snackar skit om mig bakom min rygg.
Ibland skrattade vi. Skrattet jag lägger in för att inte bli totalt galen av sorg. För att bryta samtalet som jag snor in mig i.
Varför har jag så svårt att säga nej? Av vem begär jag dessa saker av för min egen del?
När är jag klar? Kommer jag någonsin bli klar? Finns det ett svar på något sådant...
Jag finns här. Vi kan bolla. Men jag är där själv. Ungefär i alla fall.
Jobbigt hoppas det vänder och att du snart mår bättre igen.
Jag är sån själv...vill vara snäll hela tiden ingen får vara arg eller sur på mig, hatar konflikter. Ältar allt hundra gånger oroar mig för mycket.
Men jag har blivit bättre på att säga nej, jag har blivit bättre på det andra också. Världen rasar inte för att nån blir sur på mig. Men prata skit bakom ryggen...usch!!!
Stooor kraaaaam
Det är konstigt det där syndromet med att vilja vara till lags, hata konflikter, vilja vara snäll och glad...Man får bolla vända och vrida och tänka fundera och sen börja om igen. Du har vänner att göra det och behöver du skriva av dig så gör det.
Att säga nej är den svåraste av konster. Öva åter öva är nog svaret
Skickar massor av stora kramar genom rymden.