Miafias Värld

Sitter där alla tre och är tysta...
Känner att nu måste vi göra det innan tillfället försvinner. Sakta kommer orden ur min mun, vänder mig om för att få stöd, nu kommer även ord därifrån... de är snälla, lugna och bedjande. Mina ord kommer lite rappare och är inte lika mjuka men det är inte min mening att de ska bli så men jag är orolig och det sätter sig på stämbanden.
Han lyfter blicken och ser på oss, tårarna blinkar fram ur ögonfransarna på de blå ögonen. En ihopknipen mun börjar plötsligt att darra... så öppnar den sig och ut kommer det vi trodde, sanningen som brännt i kroppen, som funnits där men aldrig blivit sagt.
Okej då vet vi, så nu vet vi vad vi ska utgå ifrån. Allt kommer bli bra, allt kommer lösa sig!
En sten föll från allas hjärtan och nu känns en sak iallafall enklare.
En viss frid har infunnit sig!